Kvinnliga biskopar i Church of England?

"Efter flera års debatt mellan traditionalister och liberaler kommer generalsynoden, den engelska kyrkans styrande församling, att rösta om kvinnliga biskopars vara eller icke-vara", skriver DN.

Trots att majoriteten av kyrkan, och då också begreppsmässigt den katolska (allmänneliga), är för beslutet att viga kvinnor till biskopar är det ändå den klara minoritet som motsätter sig detta beslut som får epitetet traditionalister. Ett bättre valt ord hade kanske varit papister (som både Henrik VIII och Luther brukade för att beskriva anhängare till Vatikanens politik) eller värdekonservativa. Som vanligt tjafsar dessa självutnämnda traditionalister fortfarande om kön och ämbete och kastar ur sig dålig teologi. Det är inte bara att teologin är dålig, den är också ett hån mot hela den världsvida kyrka som försöker göra bibeln, kyrkan och Jesu budskap förståeligt. Hur kan en rörelse med hänvisning endast till ett Jesusord som berör de första apostlarnas utnämning hävda att kvinnor inte kan ha tillträde till det apostoliska biskopsämbetet? Det är språkligt inte bara tvivelaktigt utan ett logiskt felslut att anta att eftersom Jesus de facto inte utnämnda kvinnor till lärjungar, skulle detta per automatik innebära att han motsatte sig tanken. Är det inte rimligare att tänka sig att de första lärjungarna var män eftersom det var män som hade en för sin tid naturlig ledarfunktion? Vi vet dessutom bortom rimligt tvivel att det redan under Paulus tid fanns kvinnliga apostlar. Junia är ett sådant exempel vars namn utan tvivel står i grekiskans femininum: ""Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig" (Rom 16:7). Detta är bibliska exempel vi kan lägga fram som försvar.
   Men dessa bibliska exempel är i vilket fall som helst inte en deal-breaker för anglikanerna i Engelska kyrkan som förutom 1) skriften också förlitar sig på  2) tradition och 3) förnuft. Detta sistnämnda förnuft är på många vis tillräckligt, bland annat för oss lutheraner, för att legitimera inte dogmatiska men strukturella förändringar i kyrkans tro och liv utan att komma i konflikt med den apostoliska lärotraditionen. Särskilt när dessa förändringar så tydligt rör jämställdhet och människosyn.